Dagsarkiv: februari 14, 2009

Indiens sagolika resa *

v03ingoi_res02

 

Är ni medvetna om att Indien en gång i tiden har seglat tvärs över indiska oceanen? Inte det? Lyssna på det här: tydligen så satt subkontinenten ursprungligen fast vid Afrikas kust. Sedan lossade den plötsligt (?) och flöt (?) på en av de stora kontinentalplattorna tvärs över det som idag är Indiska Oceanen (?) tills den kraschade (?) rakt in i det Asiatiska-fastlandet? Kollisonen var så kraftig att världens största bergskedja, Himalaya, bildades??? Skrattretande historia, eller rentav faktisk sanning? Ni avgör. Men skeendet jag beskrivit är vad våra vetenskapsmän idag tror på. Hela deras så fina teori om kontinentalplattornas rörelser faller nämligen som ett korthus om man finner fel i Indienteorin, och av den anledningen så kritiseras inte saken.  

 

Kom då ihåg att för inte så väldigt länge sedan så trodde världens vetenskapsmän att Jorden var platt som en pannkaka. Och när Gallieo i början av 1600talet lät präster och andra ”vetenskapmän” titta i hans kikare, för att med egna ögon se månarna runt Jupiter, så trodde de inte på vad de egna ögonen lät dem se. De kunde inte tro sina ögon! De vägrade att erkänna att vad de faktiskt såg var sant? Och precis likadant är det idag. Vetenskapsmännen världen över vägrar att se vad ett barn omedelbart kan se: att Indien INTE kan ha seglat tvärs över havet som en båt. 

 

Personligen så tror jag, som ni nu säkert förstår, inte för ett ögonblick på historien om Indien. Det tillåter nämligen inte mitt sunda förnuft mig att göra. Och mitt eget sunda förnuft är det enda jag litar på. Det spelar ingen roll vad det gäller: är svaret osannolikt, så är det med största säkerhet också förutan allt uns av sanning. Om så 1000 välrenomerade vetenskapsmän (eller politiker) påstår att de har rätt i en fråga, så kan jag inte övertygas om mitt eget förnuft är av den andra uppfattningen, eftersom man måste våga lita på sig själv.

Sjung på svenska och inte på engelska! *

Är jag den ende som är lite smått irriterad på att ett stort antal av våra svenska popartister envisas med att spela in sina skivor på engelska? De bor i Sverige, deras publik är svensk, så varför inte sjunga på svenska? Det sjuka över det hela är att dessa artister i det flesta fall nätt och jämt kan kallas för stjärnor ens i Sverige — deras eget hemland. Trots det så insisterar man på att skriva sina texter på — ofta undermålig — engelska. Varför?

Kent har bevisat för alla inom popbranschen att svenska texter duger fint — t.o.m. i Finland. Gruppen är Nordens största popband trots att texterna är på svenska. Deras skivor toppar alla Nordens hitlistor. Och när det gäller dansband så går svenska texter hem lika bra, speciellt i Norge och Danmark. Som tur är så sjunger så gott som samtliga av de äldre popartisterna som t.ex. Tomas Ledin, Peter LeMarc och Orup uteslutande på modersmålet. Tack för att ni visar ungdomarna var skåpet ska stå.

Jag har full förståelse för om någon artist vill försöka sig på att slå utomlands och önskar dem lycka till med det. Men när man inte har den grundläggande talang som krävs, d.v.s. inte ens har blivit en stjärna av första rang på hemmaplan först, så är det bortslösad tid och en form av självbedrägeri — samt förräderi mot det egna språket — att göra så? På ”You Tube” så vimlar det av hoppfulla och hopplösa och skivkontraktslösa svenska ”musiker” som sjunger sina egna alster på engelska. Kanske hade de åtminstone lyckats få sin musik spelad på P3 om de hade valt modersmålet till förmån för utrikiskan?

Den nya Engelska sjukan *

Hörde på nyheterna för en tid sedan om någon som knivdödats på en av Londons gator. Visst är det trist, men folk blir faktiskt knivdödade över hela världen varje dag. Varför ska ett knivmord som händer i England omnämnas i våra nyhetssändningar? Har vi inte tillräckligt med elände själva att rapportera om? Vi har ju nästan 20000 hemlösa som vandrar omkring på våra gator, och ett sådant skandalöst faktum borde det rapporteras om varje dag — så att politikerna blir tvungna att göra något åt saken.

 

Men nej, istället för att göra sitt jobb så väljer man på nyhetsredaktionerna (på vems order?) att läsa på nätet om vad man diskuterar i London. Varför just London? Varför inte läsa om vad som händer i Paris, eller Berlin, eller Rom, eller Madrid, eller någon annan storstad? Jag slår vad om att någon blev knivdödad i en av de städerna också häromdagen?

 

Svaret på gåtan är att vi här i Sverige, och det flesta andra Nordeuropeiska länder, är sjuka. Vi lider av en djup psykos kallad ”Englands-fascination”. Vi vet allt om vad engelsmännen pysslar med, men de — och det kan komma som en överraskning för många av er — vet inget om oss. De är nämligen totalt ointresserade av allt som händer här.

 

Endast ett par gånger om året omnämns Sverige i en engelsk nyhetssändning. Och då har det hänt någonting viktigt här, eller åtminstone något intressant: som tex att en engelsman har fått ett nobelpris. Men inte ens det är en särskilt stor nyhet. Att Doris Lessing fick priset härom året gick den stora allmänheten förbi. Inte ens författarinnan själv var särskilt glad. Engelsmännen har vidare ingen som helst aning om vad vår statsminister heter.

 

Att vi har en kung kanske någon känner till, men vad han heter eller hur han ser ut vet enbart de engelsmän som är intresserade av sitt eget kungahus och kan ha råkat se en gammal bild, i någon dammig gammal bok, på prins Charles och vår egen kung. Så vad jag försöker säga är följande: om någon skulle bli skjuten i centrala Stockholm så hade ingen rapport om saken skett i London. Inte ens om 2 eller 3 personer hade blivit skjutna hade man omnämnt det hela, såvida man inte hade total nyhetstorka just den dagen.

 

Handen på hjärtat: Vi vet alla om att vi lider av den här sjukdomen. Vi vet också vad vi måste göra för att bli friska igen. Vi behöver bara vända bort blicken från öriket och dess interna små problem. Det är inte så lätt som det låter, eftersom den engelska kulturen har omringat oss på alla sidor — även i vårt eget hemland, via TV, film, musik osv. Det ruskiga är att engelsk kultur bara kan existera här hos oss på bekostnad av vår egen svenska kultur.

 

Vi har således insjuknat i den nya ”Engelska sjukan”. Men vi vet inte varför vi har blivit sjuka, och vad som ligger bakom sjukdomen, eller vad den kommer att leda till om vi inte får hjälp. Kanske berättar jag det för er, kära läsare, en vacker dag. I vilket fall som helst så är vi här — i Sverige idag —- i akut behov av terapi och/eller medicin. När det gäller medicin rekomenderas svenskt öl eller franskt rödvin, och absolut inget från läkemedelsindustrin, eller något från England.