Hitler i bunkern på film

Häromdagen såg jag en film jag länge dragit mig för att se, Undergången, något som berodde på att jag nuförtiden har svårt att titta på filmer om krig och andra stora världshändelser, något som beror på att de är så otroligt överfulla av lögner samt propaganda, något som beror på att de som gör dessa filmer endast kan göra dessa filmer så länge som de följer den ”sanna” läran, något som beror på att de som skriver den ”sanna” läran är elitens apostlar, något de är då de tjänar denna elit, något de endast kan göra då vi, vi neddummade fåntrattar, tillåter dem därtill.

I vilket fall som helst så var det en bra film, om man tar den för vad den är … ren och skär underhållning — typ Indiana Jones. Bruno Ganz gör dock ett makalöst jobb i sin tolkning av människan Hitler, en sida av österrikaren vi inte tidigare fått se, och han borde så klart vunnit en Oscar för sin prestation. Filmen har tydligen fått mycket kritik för att den skildrar en alltför sympatisk führer, men det var just den biten som gjorde det möjligt för mig att följa filmen till dess slut.

Ingen vet idag hur Hitler verkligen var som person, men att han var mänsklig som alla oss andra råder det ingen tvekan om. Han var vidare en godhjärtad och rättrådig människa och inte ett hänsynslöst monster som de engelska, amerikanska och ryska ledarna under krigsåren. Ingen ska tex. inbilla mig att Obama är snäll bara för att han ser snäll ut. Vi bör istället vara helt på det klara med att han är totalt hänsynslös, för hade han inte varit det så hade han inte nu bott i Vita Huset. Hänsynslöshet är en av de allra viktigaste egenskaperna man bör ha om man vill lyckas i världen idag.

För att nu återgå till själva filmen, så var det en förskönande bild av Hitlers sista tid vi bjöds på: inga långa blodiga scener från Andra Världskrigets fasor. Men det var inte bara tyskarna som förskönades, vi fick oss nämligen även ett lyckligt slut: vi blev nämligen förskonade sanningen om de överlevande tyska kvinnornas öden — de blev nämligen samtliga i verkligheten våldtagna av ryska soldater, och en av dem tydligen dödad.

Vad vi även slapp se och höra var sanningen om hur Hitler kunde komma till makten. Tydligen var det bara hans fel allting: Han hade på något underligt vis blivit Tysklands ledare och sedan på helt eget initiativ dragit igång kriget, för att underkuva hela världen! — Totalt skrattretande! Alla insatta i saken vet att Hitler INTE ville ha ett nytt storkrig i Europa och att han lurades in i kriget!

Att en ensam man på eget bevåg ska kunna uträtta något sådant som Hitler fått skulden för tillhör antiken och medeltiden, för sedan 200 år tillbaka så kan man som en nations ledare i princip inte uträtta någonting överhuvudtaget av vikt utan att man först fått bankernas till-låtelse och pengar — inte minst när det gäller att starta krig, då man behöver kosing i multum för att kunna börja kriga. Och då vi inte får ta del av detta inte helt oviktiga faktum, så gör det att krigsfilmer och Indiana Jones-filmer av mig läggs i nöjeskategorien. Faktum var att varje gång Hitler började gapa och skrika i filmen så hade jag svårt att inte börja skratta.

4 svar till “Hitler i bunkern på film

  1. Den tyska demokratin försåg Hitler med
    oinskränkt makt
    En av 1900-talets viktigaste lärdomar är historien om hur Hitler och nazisterna kunde komma till makten i Tyskland. Faktum är att det var helt vanliga demokratiska partier som i den tyska riksdagen enades om att ge Hitler den
    oinskränkta makt som nazisterna kom att utnyttja till att starta ett världskrig och sätta igång Förintelsen. Naturligtvis visste inte de tyska riksdagsledamöterna vad det skulle leda till när
    de röstade för att låta Hitler styra som han ville.
    Långvarigt bifall och Heil-rop bland nationalsocialisterna
    och från galleriet. Applåder bland de tysknationella.
    Stormande bifall och Heil-rop som tas upp på nytt gång
    på gång.
    Så lyder anteckningarna i protokollet från den tyska riksdagen
    den 23 mars 1933, när den tyska riksdagen i demokratisk ordning
    röstat för det så kallade Ermächtigungsgesetz som gav Adolf
    Hitler oinskränkta maktbefogenheter. Det var ingen kupp,
    någon utpressning hade knappast heller förekommit. Samtliga
    borgerliga riksdagsledamöter röstade frivilligt för en lag som i
    praktiken avskaffade demokratin. Att döma av det tyska riks-
    dagsprotokollet gjorde många det med stor entusiasm. Hur kunde detta ske?
    I bakgrunden lurade ”det kommunistiska spöket” och rädslan
    för att Tyskland skulle bli ett nytt Sovjetunionen.
    Efter första världskriget ritades inte bara den geografiska
    kartan om i Europa, utan även den politiska kartan. Framför
    allt gjorde en ny politisk rörelse med buller och bång sitt intåg
    på scenen – den revolutionära kommunismen. Den segrade
    i Ryssland 1917 och revolutionära rörelser var på vippen att
    ta över i flera andra länder – Tyskland, Finland, Ungern och
    Italien.
    Medelklassen och de besuttna världen över blev förstås livrädda,
    inte minst när de fick höra skräckberättelser från vita
    emigranter från revolutionens Ryssland. Oron blev givetvis
    inte mindre av att stora delar av de lägre klasserna i deras egna
    länder sveptes med av de kommunistiska locktonerna.
    Frånräknat Sovjetunionen var Tyskland det land där kommunisterna
    fick det största stödet. I början av 1920-talet gjorde
    de tyska kommunisterna två revolutionsförsök. Tio år senare
    tycktes de åter vara på väg mot makten; på fyra år fördubblades
    deras styrka till en kvarts miljon medlemmar och sex miljoner
    röster.
    I det läget var det ett tyskt parti som skilde ut sig från de
    övriga genom sin oförsonliga hårdhet mot kommunisterna,
    både i ord och handling (våldsdåd på gator och torg), och det
    var Adolf Hitlers nazister. Föga förvånande började det tyska
    näringslivet finansiera nazisterna. Och det var mycket tack
    vare påkostade valkampanjer som nazisterna lyckades växa
    från att ha varit ett litet parti med 2,6% av rösterna maj 1928
    till Tysklands största parti med 37% i valet i juli 1932.
    Men det var tillbakagången för nazisterna till 32% vid nyvalet
    i november 1932 – samtidigt som kommunisterna blev
    landets tredje största parti – som undanröjde de tyska borgerliga
    partiernas motstånd mot att samarbeta med de högerextrema.
    Som bekant gick det tysknationella partiet – ett traditionellt
    konservativt parti – med på att bilda en koalitionsregering
    med Hitler som rikskansler den 30 januari 1933.
    Det var detta som nazisterna senare brukade fira som Machtübernahme.
    Men det egentliga maktövertagandet ägde rum först två månader senare.
    Den 27 februari 1933 brann det tyska riksdagshuset. Huruvida
    holländaren Marius van der Lubbe hade anlagt branden
    ensam, eller om nazisterna hade ett finger med i spelet
    är egentligen av underordnad betydelse (det tyska kommunistpartiet
    var i alla händelser oskyldigt). Det avgörande är att
    nazisterna lyckades använda riksdagshusbranden till att piska
    upp en hysterisk skräck för ett omedelbart förestående kommunistiskt
    maktövertagande.
    Tysklands nästa val hölls den 5 mars 1933. När den nya riksdagen
    träffades den 23 mars 1933, lade nazisterna fram ett lagförslag som skulle ge Hitler och nazisterna oinskränkt makt– en lag ”för att häva folkets och rikets nöd”. Detta lagförslag kallades Ermächtigungsgesetz.
    I sitt tal förtydligade Hermann Göring, vad det handlade om:
    Vi avser inte bara att avvärja den kommunistiska faran,
    utan jag ska säga rent ut: Vi lovar att övervinna faran
    för kommunismen och helt och hållet utrota kommunismen!
    Under tiden hindrade tysk polis samtliga kommunistiska riksdagsledamöter
    och många socialdemokrater från att närvara i riksdagen.
    Det hängde på de borgerliga partierna.
    Reinhold Maier från Deutsche Staatspartei, ett liberalt
    parti, klev upp i talarstolen och yttrade:
    För folkets och fosterlandets skull och i avvaktan på en
    laglig utveckling har vi släppt våra betänksamheter och
    beslutat att rösta ja till Ermächtigungsgesetz.
    Därmed gjorde han sig till tolk för de stämningar som behärskade
    den tyska borgerligheten vid den tiden. Ermächtigungsgesetz
    gick igenom med 441 röster mot 94. De enda som
    röstade nej var de socialdemokrater som fått möjlighet att
    närvara.
    David Lloyd George, tidigare liberal premiärminister i
    Storbritannien, sammanfattade i ett tal i underhuset den 28
    november 1934 – två år efter Hitlers maktövertagande – vad
    de tyska konservativa och liberalerna kände när de röstade för
    Hitlers förslag:
    Ganska snart, kanske om ett år eller två, kommer de
    konservativa i detta land att se Tyskland som ett skydd
    mot kommunismen i Europa. Tyskland ligger mitt i
    Europa.
    För två eller tre år sedan sade en framstående
    tysk statsman till mig: jag är inte rädd för nazismen
    men för kommunismen.
    Tyvärr upptäckte David Lloyd George och de som stött Hitler
    alltför sent vilket katastrofalt misstag de hade begått. ●

  2. Belsebub är nu tillbaka igen, sådant hat brinner i hans hjärta för denna blogg. Nu har han hittat något i en gammal bok och pastat in det här som en kommentar. Har inte orkat läsa det, men nog verkar det vara rena rama smörjan.

    Kommer låta utdraget ur boken stå den här gången, men i fortsättningen tillåts endast genuina kommentarer som man skriver själv. Överväger även att moderera kommentarerna from nu.

  3. Belsebub, så han har tidigare gästat bloggen? :))

  4. Jo, det har han. Belsebub var en knäppgök som höll låda här för några år sedan, och han kallade sig det ena och det andra. Vid ett tillfälle så kallade han sig Belsebub, och efter det så har jag alltid referarat till honom som just Belsebub när han lämnat en kommentar. Belsebub var ett riktigt neddummad pucko, något som klart framgår i kommentaren ovan – en kommentar som ju inte ens är en kommentar, utan enbart något han pastat in här för att på så vis framstå som om han vet något om något, något han dock inte gjorde eller ännu inte gör. Tyckte f.ö. det var riktigt kul när han vid ett tillfälle kallade sig för just Belsebub, eftersom han då själv erkände vem han var. Strax efter det så slutade han bara att dyka upp här. 🙂 Detta inlägg har jag f.ö. precis lagt upp igen på bloggen. Tog bort det för en tid sedan då jag ville putsa upp det en aning. Brukar göra så emellanåt med gamla inlägg. Har många andra som jag behöver putsa upp och lägger in dem allteftersom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s