Brage Norins syn på månlandningen


brage-norin

EN intressant artikel skriven av fysikern Brage Norin (bilden ovan), som Lars tipsade mig om på nätet. Laddar upp den här på bloggen för att vidare hjälpa till att sprida Norins synnerligen viktiga budskap.

Brage Norin :

Att utveckla en månlandare som enbart med hjälp av raketteknik kan landa på jorden är naturligtvis nödvändigt för att kunna landsätta människor på månen. Månens dragningskraft är bara en sjättedel av jordens dragningskraft. Med hjälp av en jetmotor kan man skapa en konstant uppåtriktad lyftkraft på landaren för att minska dess tyngd. På det sättet kan man simulera den svagare gravitationskraften på månen när man övar landningar på jorden.

Bell Aerosystems byggde först två forskningsprototyper av månlandare. Efter en serie tester byggdes slutligen tre färdiga versioner av månlandare. Syftet var att astronauterna skulle lära sig navigera dessa farkoster för att senare kunna landa på månen. Under 60-talet var människan inte ens i närheten av att kunna styra bromsraketer så snabbt och så exakt att man kunde landa tunga farkoster med raketteknik. Fiaskot var oundvikligt.

6 maj 1968

Crash-Armstrong

Första månlandaren kraschade vid Ellington AFB i Texas (bilden ovan). Neil Armstrong sköt ut sig ur farkosten med fallskärm i sista stund. 8 december 1968: Nästa månlandare kraschade vid Ellington AFB, Texas. Testpilot Joseph Algranti sköt ut sig med fallskärm i sista stund. Ett halvt år senare drog skytteltrafiken igång mellan jorden och månen med bemannade månlandare.

Dessa fejkade månlandningar sattes igång innan vi ens behärskade tekniken att landa på jorden! Men att visa upp en lyckad landning med en sådan farkost på jorden hade naturligtvis ett enormt propagandavärde. Därför fortsatte testerna ännu en tid.
Månlandare byggdes om och drygt två år senare var det dags för nästa test.

29 januari 1971

En tredje månlandare kraschade vid Ellington AFB, Texas. NASAs test pilot Stuart Present sköt ut sig med fallskärm i sista stund. Då fanns det bara en sak att göra – att lägga locket på och mörka hela fiaskot. Försöken att mjuklanda en farkost enbart med bromsraketer hade misslyckats.

Var vi nära att lyckas med dessa månlandare?

Denna fråga har verkligheten redan svarat på. Efter flera misslyckade landningar på Mars, som har en tunn atmosfär som underlättar landningar avsevärt, har vi ännu en gång tvingats satsa på tekniken med bromsraketer. Efter mer än 30 års stillestånd har detta forskningsområde vaknat till liv. Månen och Mars har kommit i centrum för rymdintresset världen över.

Europa är med i leken

Europeisk månforskning kan komma igång på allvar när den första europeiska månlandaren landat på månen – preliminärt 2018. Tyskland finansierar ensamt 45 procent av kostnaderna. Nyss beslutades att projektet tillfälligt skulle läggas på is. Att lyckas med att mjuklanda farkoster med bromsraketer på månen är huvudsyftet med hela projektet. Drömmen om att landsätta människor på månen kan aldrig förverkligas utan denna teknik.

Uppskjutningen av landaren ska enligt planerna ske med en rysk Soyuz-raket från Guiana Space Centre. Landarens vikt utan bränsle är cirka 750 kg. Månlandaren ska själv välja en säker landningsplats före landning – en plats som är fri från kratrar och stenar. Eftersom stoft från månens yta kommer att skapa ett enormt stoftmoln vid landningen ska man speciellt undersöka instrumentens känslighet för detta fina månstoft.

NASA är också med

morpheus

Morpheus Team är en löst sammansatt grupp som normalt sysselsätter 25 forskare på heltid. Projektet är organiserat vid Johnson Space Center. NASA finansierar forskningen. Efter en serie tester under 2011 med en testprototyp har en ny förbättrad version av landare tagits fram. Programvaran som styr förbränningskamrarna har uppdaterats ”avsevärt” liksom tekniken för att undvika allvarliga misstag under den komplicerade landningsfasen. Den nya landaren har samma bränsletankar som prototypen men är i övrigt helt ny.

Denna nya Morpheus-farkosten klarade vid ett test att ”hovra” 4,5 meter över marken i cirka 50 sekunder. Även uppstigningen och landningen gick utan incidenter. Enligt planerna skulle landaren senare testas vid uppstigning till 30 meters höjd och därefter flygas 30 meter i sidled före landningen. Jon Olansen, teamets manager, kommenterade planerna ”but between now and then there are many things to test”.

Många tester återstod med andra ord innan denna mera avancerade övning kunde genomföras.

Ännu ett fiasko – 9 augusti 2012

Morpheus-landing

Den nya Morpheus-landaren lyfte denna olycksdag enligt planerna men började kantra i sidled och störtade därefter till marken. En brand utbröt omedelbart och efter cirka 30 sekunder exploderade bränslet. NASAs test vid Kennedy Space Center misslyckades.

Trots denna svåra motgång för Morpheus-landaren fortsätter gruppens arbete. Efter preliminära utvärderingar ser det ut som om den hypersnabba navigationregleringen ännu inte fungerar som den ska. Jon Olansen är en tapper manager, ”The team is back up and on the horse and moving forward”. Fritt översatt: ”Teamet är tillbaka på hästryggen och rider framåt”.

En ny Morpheus-landare är på väg

Morpheus landing

Enligt Olansen är konstruktionen av en ny landare redan igång vid Johnson Space Center i Houston. Den ska vara klar inom några månader. En farkost som ska landsättas med bromsraketer går snabbt ner i vikt under landningen på grund av bränsleförbrukningen. Farkostens ”tröghet” förändras snabbt. De krafter som behövs för återställa eventuella obalanser hos farkosten ändras därför hela tiden. Olansen uppger att ett förbättrat styrsystem för tröghetsmätningarna ska tas fram – ”add up new backup systems for the Inertial Measurement Units”.

Det finns fler stora aktörer

Kina är också med i leken. Planer för obemannade månlandare och mycket senare bemannade färder till månen är offentliggjorda. Det kan mycket väl bli Kina som först klarar av att mjuklanda på månen med hjälp av bromsraketer. Om Kina blir den första nation som klarar av att landa med folk på månen återstår att se.

Frågan är om någon bemannad månfärd överhuvudtaget kommer att äga rum under detta århundrade. Det kan visa sig alltför kostsamt att konstruera rymdfarkoster som kan ta folk igenom de farliga strålningsbältena runt Jorden, Van Allen-bältena. Kanske får vi nöja oss med obemannade rymdfärder under lång tid framöver. Behöver vi stimulera månfantasin får vi nöja oss med Nixons fejkade månresor – tills vidare.

En ironisk kommentar

Varför går man inte tillbaka till de manuella ledskovlar som gjorde det möjligt att landa på månen för nästan ett halvt århundrade sedan? Armstrong lyckades ju i sista stund flyga landaren i sidled för att undvika en farlig kraterkant – en synnerligen svår manöver. Lyckas man sex gånger på raken att landsätta astronauter på månen och att därefter ta hem astronauterna från månen utan incidenter – så måste tekniken ha varit mycket nära fulländning. Hur dum får man vara? Tekniken var ju färdigt utvecklad! (Jag avskyr ironi men jag kunde inte hålla mig).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s