Häromdagen såg jag en film jag länge dragit mig för att se, Undergången, något som berodde på att jag nuförtiden har svårt att titta på filmer om krig och andra stora världshändelser, något som beror på att de är så otroligt överfulla av lögner samt propaganda, något som beror på att de som gör dessa filmer endast kan göra dessa filmer så länge som de följer den ”sanna” läran, något som beror på att de som skriver den ”sanna” läran är elitens apostlar, något de är då de tjänar denna elit, något de endast kan göra då vi, vi neddummade fåntrattar, tillåter dem därtill.
I vilket fall som helst så var det en bra film, om man tar den för vad den är … ren och skär underhållning — typ Indiana Jones. Bruno Ganz gör dock ett makalöst jobb i sin tolkning av människan Hitler, en sida av österrikaren vi inte tidigare fått se, och han borde så klart vunnit en Oscar för sin prestation. Filmen har tydligen fått mycket kritik för att den skildrar en alltför sympatisk führer, men det var just den biten som gjorde det möjligt för mig att följa filmen till dess slut.
Ingen vet idag hur Hitler verkligen var som person, men att han var mänsklig som alla oss andra råder det ingen tvekan om. Han var vidare en godhjärtad och rättrådig människa och inte ett hänsynslöst monster som de engelska, amerikanska och ryska ledarna under krigsåren. Ingen ska tex. inbilla mig att Obama är snäll bara för att han ser snäll ut. Vi bör istället vara helt på det klara med att han är totalt hänsynslös, för hade han inte varit det så hade han inte nu bott i Vita Huset. Hänsynslöshet är en av de allra viktigaste egenskaperna man bör ha om man vill lyckas i världen idag.
För att nu återgå till själva filmen, så var det en förskönande bild av Hitlers sista tid vi bjöds på: inga långa blodiga scener från Andra Världskrigets fasor. Men det var inte bara tyskarna som förskönades, vi fick oss nämligen även ett lyckligt slut: vi blev nämligen förskonade sanningen om de överlevande tyska kvinnornas öden — de blev nämligen samtliga i verkligheten våldtagna av ryska soldater, och en av dem tydligen dödad.
Vad vi även slapp se och höra var sanningen om hur Hitler kunde komma till makten. Tydligen var det bara hans fel allting: Han hade på något underligt vis blivit Tysklands ledare och sedan på helt eget initiativ dragit igång kriget, för att underkuva hela världen! — Totalt skrattretande! Alla insatta i saken vet att Hitler INTE ville ha ett nytt storkrig i Europa och att han lurades in i kriget!
Att en ensam man på eget bevåg ska kunna uträtta något sådant som Hitler fått skulden för tillhör antiken och medeltiden, för sedan 200 år tillbaka så kan man som en nations ledare i princip inte uträtta någonting överhuvudtaget av vikt utan att man först fått bankernas till-låtelse och pengar — inte minst när det gäller att starta krig, då man behöver kosing i multum för att kunna börja kriga. Och då vi inte får ta del av detta inte helt oviktiga faktum, så gör det att krigsfilmer och Indiana Jones-filmer av mig läggs i nöjeskategorien. Faktum var att varje gång Hitler började gapa och skrika i filmen så hade jag svårt att inte börja skratta.