Etikettarkiv: Fåfänga

Didiot

Didioter är namnet på de hjärndöda individer som är ovetande om sitt hjärndöda tillstånd och istället på fullaste allvar gör sitt bästa att framstå som högintellektuella och insiktsfulla i de områden man vill framstå som sådana.

De talar ofta väl och med ganska så välutfyllt ordförråd, dock så gott som uteslutande luftprat, sk diddrande – därav namnet didiot.

En didiot är insatt i allt och ingenting, något som man skickligt bevisar till sin omgivning genom att prata runt och strunt kontinuerligt och övertygande.

Ofta använder man sig av mängder med statistik för att styrka sina påståenden, något man programmerat in i förväg innan en utfrågning. Man använder vidare gamla väl använda floskler och applådfraser (fraser som tenderar att bemötas av applåder och hurrarop) för att vinna åhörarnas uppskattning.

Ivrigt diddrande är dock huvudtekniken som didioten använder sig av. Det hela är en exposé i att hålla luftpratandet igång, likt att trampa vatten, och med gester, konstpauer och andra små trix så faller vi alla för deras charm.

Men i slutändan har vi blivit bortdiddrade av didioten, för när tiden är ute så är didioten borta och chansen till några ord av sanning förbi till nästa gång didioten behagar infinna sig.

En didiot är helt enkelt en som pratar en massa smörja om saker han inget vet om, samtidigt som han ger sken av att vara världens mest insatta person i frågan i fråga.

Dessa didioter finns som vi säkert inser i alla former och storlekar, men deras inverkan på oss alla är högst negativ, då de inget annat är än slipade lögnare som även för det mesta bedrar sig själva, inte sällan pga det fåfänga sinnelag många av dem lider av.

Och ja, (som du, bäste läsare, säkert redan insett?) så är de allra flesta av våra kära politikerpudlar inget annat än praktexempel på didioter, tyvärr av värsta sort: ty ju högre högre upp på stegen didioten befinner sig, desto högre är graden av hans eller hennes didioti.

Attacken på Yttrandefriheten *

Jag har egentligen inget emot vad folk säger, eftersom jag anser att vi bör få säga vad vi vill – inom rimliga gränser förstås. För det är detta som är yttrandefrihet: att få säga vad vi har på hjärtat. Börjar vi nagga Yttrandefriheten i kanten … så är den snart borta. Och om den en gång är borta, så kommer det bli stört omöjligt att få den åter, och detta är något vi måste komma ihåg. Våra älskade ledare har nämligen för avsikt att tysta oss. Om det råder det ingen tvekan.

Saken är den här: vi behöver inga lagar som begränsar ämnen vi får tala om. Vi människor är nämligen fullt kapabla att själva avgöra när det vi säger är opassande. Och den som inte vill höra kritik mot judar, muslimer, kristna, invandrare osv … kan helt enkelt gå där ifrån. Man behöver inte stå där och lyssna och reta upp sig själv. Man kan gå därifrån.

Att vissa ämnen idag mer eller mindre är tabú är beklagligt, eftersom nästa steg blir förbud för oss alla att ens diskutera det vi diskutera vill. Och att vi inte bör rota i dessa ämnen beror bla på att våra ägare har storstilade framtidsplaner för oss alla där dagens tabúämnen är av stor vikt. Dessa ämnen avslöjar nämligen vad det är som våra ägare pysslar med, och vad de nu är i färd med att iscensätta.

Att tex Mellanöstern med omnejd är en oroshärd är ingen tillfällighet, för det finns en anledning till att de ser ut som det gör där nere, och detta vill man inte att vi ska bry oss om. För det våra ägare hatar över allt annat är att bli exponerade … av oss. Ibland kan de dock själva gå ut offentligt och skryta om vad för djävulskap de ställt till med. Det kallas fåfänga och är som vi alla vet en dödssynd.