Etikettarkiv: NASA

Ingen har hoppat på månen!

Ja i videon ovan, från en av de många månlandningarna som aldrig tog plats i verkligheten, annat än i olika filmstudios på amerikanska militärområden, mellan åren 1969 till 1972, så kan vi se hur två pajasar utklädda till astronauter skuttar omkring som barnungar på en plats som ska föreställa månen, men som i själva verket alltså är en filmstudio i USA.

Som vi kan se så hoppar de inte särskilt högt, som mest lite drygt en halvmeter, som är maxhöjden på Jorden för denna typ av hopp — och inte de dryga tre-fyra meter som man enkelt ska kunna hoppa på månen, då den blott har 17 procent av Jordens gravitation!

Så varför ser vi inga videoklipp från de sex ”lyckade” månexpeditionerna där åtminstone en astronaut hoppar tre meter uppåt och sedan förblir ovan mark i de fyra sekunder som det kommer att ta innan han landar igen? Bra fråga, för svaret är att man aldrig var där, för då hade vi sett dem hoppa tre meter minimum i var och varannan video från dessa s.k. månexpeditioner.

Kolla även websidan nedan där man visar hur högt man ska kunna hoppa på månen och ett flertal planeter i solsystemet vårat:

Here’s How High You Could Jump on Other Worlds in The Solar System (sciencealert.com)

Hundratals sfäriska ufon vid ISS!

För blott ett par dagar sedan så slogs världen med häpnad när Nasas egna live-feed från den internationella rymdstationen ISS visade hur hundratals lysande sfäriska ufon for omkring alldeles utanför. På bla. ryska Sputnik så hade man en artikel med länk till ett jewtubeklipp om saken, som vi nu postar även här. De första fem minuterna av videon ovan skildrar händelsen. Resten av videon avhandlar andra mindre intressanta ufoaktiviteter. Jeff Rense refererar f.ö. till de mystiska sfäriska ufona som ”intelligenta”. Är benägen att hålla med.

Brage Norin om månlandningarna som aldrig ägde rum!

Brage Norin

Publicerar här en än mer explosiv artikel av den store svenske fysikern Brage Norin (bilden ovan) än den jag postade tidigare idag. Syftet med att posta en redan välkänd artikel här på bloggen är att hjälpa sprida sanningen om den kanske största bluffen i mänsklighetens historia, månlandningarna 1969 till 1972. För om alla med bloggar gjorde samma sak så hade folk kanske fattat vad som pågår. Kallar f.ö. månlandningsbluffen den ”kanske” största bluffen, då det i skrivande stund säkerligen finns bluffar så enorma att vi i dagsläget inte är kapabla att avslöja dem. Återigen tack till Lars som tipsade mig om Norins superba artiklar.

Norins artikel nedan är bland det bästa jag läst om Nasas månlandningsbluff. Hans fantastiska expertförklaring om omöjligheten att kunna landa på månen 1969, något man f.ö. ännu inte kan, gör att inga Nasa-bortförklaringar längre håller. Han går i detalj in och visar med hårda fakta att om man ens hade försökt att närma sig månen en bit ut i rymden under åren 1969 till 72 så hade utan tvekan inga någonsin återsett vare sig rymdfarkost eller astronauter! Att blott åka fram och tillbaka till månen, utan landning!, hade alltså även det inneburit en säker dödsdom för alla ombordvarande!

Vi förstår nu, efter Norins sensationella genomgång av alla fakta, varför ingen varit på månen, eller ens hundradel av avståndet dithän, sedan Nasa enligt sägnen (dvs. deras lögner) sist var där 1972. Vi inser vidare att ingen av kvinna född till dags dato varit där och att allt rörande Apolloprojektet var och förblir en bluff av enorma magnituder. EN bluff som vi alla skamlöst tvingas leva med varje dag alltjämt.

Ett litet ljus i mörkret är dock, något jag läste på Apollo Reality, att år 2026 så kommer man i USA bli tvungna att släppa alla hemligstämplade dokument rörande Apolloprojektet … såvida man inte lyckas stoppa saken? Förhoppningsvis så kommer sanningen då äntligen ut till alla och envar, och då får hela USA skämmas.

Brage Norin:

INGEN MÄNNISKA HAR SATT SIN FOT PÅ MÅNEN

Månen

Månlandningarna är bara månskenshistorier. Historiens mest dyrköpta LÖGN – månlandningarna.

Sagan om att alla djur härstammar från Noas ark trodde vi på i över ett tusen år i stora delar av världen. Hur länge ska sagan om månlandningarna under Nixons presidentperiod i USA hålla? Miljarder dollar har investerats i bluffen. Ett enormt historiskt förtroendekapital står på spel.

Det kalla kriget framkallade mental paranoia. Kriget spred sig till cyberrymden. De fejkade månlandningarna startade på dagen ett halvt år efter Nixons installation som USAs president. En ren skytteltrafik tur och retur mellan jorden och månen med bemannade (!) månfarkoster kom plötsligt igång. Sex resor på raken blev det! Resa på resa gick enligt planerna – utan några tekniska problem.

HÖR OCH HÄPNA! Inte ett enda landningsförsök med obemannade farkoster föregick denna sanslösa rymdtrafik – vilket tekniskt kvantsprång!

Lika plötsligt upphörde månresorna. Gubben på månen lämnades ensam. Nu har han fått vara utan sällskap i nästan ett halvt århundrade. Tro det eller ej – väldigt många tror fortfarande på dessa månskenshistorier.

Hundratals astrofysiker vet att det kommer att dröja flera årtionden innan vi kan landsätta människor på någon annan himlakropp och klara återresan till jorden. En slags kollektiv rädsla blockerar sanningen från att komma fram.

Historierna om Björnligans inbrott i Joakim von Ankas bankvalv är minst lika trovärdiga som storyn om Nixons skytteltrafik mellan månen och jorden. Berättelserna om Björnligan fanns att läsa i Kalle Anka medan historierna om månlandningarna finns att läsa i våra läroböcker. Vi lär ut fantasierna i skolorna! Det är en avgörande skillnad. Det är dags att vakna upp.

NASAs rymdforskning har tillfört mänskligheten ovärderliga kunskaper om rymden. Men det finns ett mörkt kapitel som måste suddas bort. Min målsättning med artikeln ”Gubben på månen har alltid varit ensam” är att hjälpa till att få bort detta förljugna militära kapitel ur NASA-s historia.

Kort presentation av författaren (CV)
· Doktor – teoretisk fysik – Umeå Universitet 1978
· Undervisat i 30 år i Energiteknik och Fysik vid Luleå Tekniska Universitet
· Forskat om småskalig förbränning av biobränslen och kol i cirka 20 år
· Utsedd till hedersmedborgare i Shanxiprovinsen i Kina 2000
· Honorerats med ett eget laboratorium ”Brage Laboratory” i Shanxi-provinsen
· Koordinerat ett treårigt Svensk-Kinesiskt forskningsprojekt om askrik biomassa
· Erhållit ABB:s välkända energistipendium ”Gunnar Engström-stipendiet” 1996
· Norrbottens landstings miljöpris 2000
· Naturskyddsföreningen i Norrbottens läns Naturvårdspris 2007

Gubben på månen har alltid varit ensam 

Neil Armstrong in 1979

Månlandningarna var en bluff. Detta påstående chockerar väldigt många människor. Sanningen är att ingen människa har satt sin fot på månens yta, men få känner till detta faktum. Vi har blivit grundlurade. Även om USA, Ryssland och Kina samverkade skulle vi knappast klara av att genomföra en så komplicerad rymdresa inom en tioårsperiod. Det är möjligt att vi rent tekniskt skulle klara det, men vi skulle inte våga göra det. Riskerna är alldeles för stora.

Om vi lyckas skapa världsfred skapas förutsättningar för många fantastiska rymdäventyr. Men om vi fortsätter med den vanvettiga militära rustningen och den enorma överanvändningen av fossila bränslen, kommer förutsättningarna för människans överlevnad på jorden att äventyras. Då kanske vi måste lämna vår planet förr eller senare – enligt Stephen Hawking.

Många tror att Hawking är ”överintelligent” och att han därför måste vara ”knäpp”. I själva verket är det vi vanliga människor som inte tänker klart. Vi bör satsa stora pengar på att lösa problemet med att landa på andra planeter. Marslandare kan visa sig vara viktiga för vår långsiktiga överlevnad. Om jorden får hög feber skapas ett helvete som ingen kan föreställa sig. Om jordens överhettning inte kan stoppas kanske vi till slut tvingas överge den.

Landningar på en annan himlakropp är inte så himla enkelt

Med en vanlig personvåg kan vi väga vår vikt mätt i kg. Väger vi 98 kg på jorden så väger vi 89 kg på Venus, 37 kg på Mars och 16 kg på månen. Planeterna har olika dragningskraft. Det är naturligtvis lättare att landa på och att återvända från en planet med låg dragningskraft. Det krävs mindre energi för att klara av detta.

Mars och månen har båda låg dragningskraft vilket är en stor fördel. Venus är het som en ugn och det regnar svavelsyra. Dessutom väger vi nästan lika mycket på Venus som på jorden. Bemannade resor till Venus är därför uteslutna.

Det är mycket enklare att landa på Mars än på månen

Planeten Mars har en atmosfär. Detta underlättar landningar högst avsevärt. Fallskärmar kan användas för att bromsa upp hastigheten hos marslandare. Detta förstår alla. Vad som är mera okänt är att det är friktionen i atmosfären som sköter det stora uppbromsningsarbetet. Innan fallskärmar utvecklas måste hastigheten ha minskat dramatiskt – vilket sker automatiskt på grund av friktionen i marsatmosfären.

Ett problem vid landningar på Mars är att fallskärmar har svårt att bromsa upp hastigheten tillräckligt vid själva landningen på planetens yta. Hastigheten bör då vara mycket låg, men detta är svårt att klara eftersom atmosfären är så tunn. Lösningen har blivit stora fallskärmar och lätta farkoster. En teknik som har testats av NASA är olika krockkuddar som dämpar själva nedslaget. För lätta farkoster är denna teknik speciellt intressant..

Ny landningsteknik är under utveckling. Detta är absolut nödvändigt speciellt för tyngre landningsfarkoster. Många landare har slagits sönder vid landningar på Mars och vi har förlorat all kontakt med dessa farkoster. Många miljoner dollar har gått förlorade på grund av att vi inte har lyckats utveckla en fungerande landningsteknik på Mars – trots att denna planet har en atmosfär som underlättar landningar högst avsevärt!

Venus har en mycket tät atmosfär

Atmosfären på Venus är så tät att den fungerar bra även vid själva landningen på Venus yta. Först bromsas farten genom friktionen mot atmosfären – innan fallskärmar fälls ut. Fallskärmar bromsar därefter farkostens hastighet ända fram till landningen. Så genomfördes de första lyckade landningarna på Venus, som genomfördes av Sovjetunionen för drygt fyrtio år sedan. För första gången fick vi då se närbilder av den brännheta ytan på Venus.

När en rymdfarkost befinner sig i en bana runt en planet för att släppa ner någon form av landare, är hastigheten mycket hög. Det handlar om många tusen kilometer per timme. Rymdstationen ISS som färdas runt jorden på låg höjd har en fart på nära 28 000 km/h. Skulle farten minska faller den så småningom ned på jorden.

En farkost runt Mars måste ha en fart på c:a 13 000 km/h för att inte dras ned mot Mars yta. Även om månen är liten måste en farkost som cirkulerar runt månen ha en fart på över 6 000 km/h för att inte falla ner och krascha. Rotationshastigheten hos farkoster som cirkulerar i banor runt planeter är svindlande.

Det är denna enorma horisontella hastighet som är huvudproblemet. Landningar på planeter som saknar atmosfär kräver stora mängder energi. Att sänka ner en landare på exempelvis månens yta kräver en hel del bränsle – men det är den horisontella uppbromsningen före själva landningen som kräver huvuddelen av bränslet. Detta väldiga uppbromsningsarbete får vi nästan gratis genom friktionen mot atmosfären vid landningar på planeter med atmosfär.

På månen saknas atmosfär. Precis allt bromsarbete måste därför utföras med bromsraketer. Detta är mycket bränslekrävande.

En rymdresa ”tur och retur – månen” kräver oerhört mycket bränsle

Om månlandaren ska återvända från månen måste den dockas med något slags moderskepp före återfärden till jorden. Då krävs minst den dubbla mängden bränsle jämfört med om landaren bara ska landa på månens yta.

Om vi ska återvända till jorden måste vi först klara uppstigningen från månens yta och därefter måste det finnas bränsle kvar för att nå samma hastighet som moderskeppet före dockningen. Denna enorma fartökning kräver den största mängden bränsle. Därför blir en fulltankad månlandare med nödvändighet tung.

Landning med enbart bromsraketer är extremt komplicerat

Den enda säkra teknik för landning av farkoster som enbart använder raketkraft förutsätter raketmotorer som kan slås på och av mycket snabbt. Då kan vi genom att variera gaspulsernas längd eller frekvens reglera bromskraften mjukt. Tekniken förutsätter en oerhört snabb elektronisk reglering.

Tack vare den snabba tekniska utvecklingen närmar vi oss nu en fungerande landningsteknik även på himlakroppar som saknar atmosfär. Ett internationellt rymdsamarbete med målet att utveckla en månlandare som klarar av att landa och återvända från månens yta vore oerhört spännande. (Självklart kan vi inte skicka iväg människor innan tekniken fungerar väl).

”Månpresidenten” NIXON

nixon

På kvällen 20:e juli 1969 skrev Nixon i sin dagbok: Presidenten höll en interplanetär konversation med Apollo 11 astronauterna Neil Armstrong and Edwin “Buzz” Aldrin på månen.

Tidigare under dagen hade han ringt upp astronauterna och hållit sitt berömda tal – som sändes ut i nästan hela världen: ”Tack vare vad ni uträttat har himlarna kommit att bli en del av människans värld. Och när ni talar till oss från Stillhetens hav inspireras vi att fördubbla våra ansträngningar att bringa fred och lugn till jorden”.

Den 24 juli fanns Nixon ombord på hangarfartyget Hornet för att hälsa astronauterna välkomna tillbaka till jorden. När presidenten såg dem utbrast han entusiastiskt: ”Detta är den största veckan i världens historia sedan Skapelsen”.

Vem var han – Nixon?

1934 började Nixon läsa juridik vid Duke University. Där organiserade Nixon sitt första kända inbrott. Han lurade en studiekamrat att bryta sig in i rektorns rum för att kolla sina betyg. Detta avslöjades offentligt flera år efter inbrottet.

Efter examen sökte Nixon jobb på kända advokatbyråer i New York. Han lyckades inte få något jobb. Vid förhör som genomfördes i samband med Watergateskandalen framkom det att Nixon hade uppfattats som ”för lömsk” för advokatyrket. Nixon valde den politiska banan – men denna karriär avslutades genom att han tvingades avgå i förtid som president efter Watergatehistorien.

I september 1974 beviljade den nya presidenten Gerald Ford honom amnesti. Denna amnesti satte stopp för alla möjligheter att inför domstol förhöra Nixon. Fords beslut motiverade han med att en rättegångsprocess riskerade att splittra hela nationen och att beslutet var för landets bästa. Ford var tvungen att lägga locket på för att undvika politiskt kaos.

Hela Nixons politiska bana kan beskrivas som en hel serie paranoida lögner och komplotter. Han var den fulländade superskurken. I början av Nixons politiska karriär försökte president Eisenhower få honom avsatt sedan det avslöjats att han stulit pengar ur statliga fonder, men Nixon lyckades trots detta hålla sig kvar vid makten. Nixon erkände aldrig att han gjort något fel. ”Möjligen har jag inte brukat mitt omdöme tillräckligt väl” medgav han.

Den historiska bakgrunden

Nixon 3

I februari 1968 inleddes den så kallade Têt-offensiven. För första gången under Vietnamkriget lyckades Vietnams befrielsefront tränga ända in på amerikanska ambassaden i Saigon. Denna offensiv skakade den amerikanska stridsledningen. De amerikanska förlusterna hade stigit till över 40 000 man och miljoner människor i hela världen protesterade mot USA-s krig.

Opinionen mot kriget hade blivit mycket omfattande även i USA. Lyndon Johnson som blev president sedan Kennedy mördats, kunde inte längre visa sig offentligt utan att mötas av jättelika demonstrationer. ”How many kids did you kill today” – (”hur många barn dödade du idag”) ropades i demonstrationer över hela USA.

Allt fler soldater deserterade från de amerikanska förbanden i Vietnam och på hemmaplan brände tiotusentals personer upp sina inkallelseorder. En militär förlust i Vietnam ryckte allt närmare. Att en militär supermakt riskerade att besegras av folket i ett fattigt uland var ett mardrömsscenario för den amerikanska militära ledningen.

Militären måste till varje pris vända den allt starkare världsopinionen mot USAs krig. Någonting dramatiskt måste inträffa som höjer USAs anseende i hela världen. I all hemlighet utarbetades en plan som skulle vända världsopinionen till USAs fördel.

Nu fick Nixon sin chans. Han var precis rätt man. Under sin valrörelse spred Nixon budskapet att han utarbetat ”en hemlig plan” – en hemlig mirakelmedicin för USA.

Nixons ”hemliga plan” – månlandningarna!


Nixon 2Nixon lyckades med sin dröm – att bli USA-s nästa president. Nixons presidentperiod varade mellan den 20 jan 1969 fram till 9 aug 1974 då han avsattes i förtid och gjordes oåtkomlig för alla lagar genom Fords amnesti.

Den 20:e juli, på dagen ett halvt år efter Nixons installation som president, landade den första bemannade månlandaren. Totalt genomfördes sex bemannade landningar under drygt tre år. En skytteltrafik tur och retur mellan jorden och månen kom plötsligt igång. I december 1972 avslutades det helt sanslösa månäventyret.

Nixon har beskrivit denna tid som den lyckligaste perioden i hans liv. Han stortrivdes i rollen som månpresident.

Nästan alla trodde på de välgjorda Science Fiction-filmerna som visade astronauter som hoppar omkring i dammet runt månlandaren. USA vann en stor prestige i världen men trots detta fortsatte opinionen mot USAs krig i Vietnam att växa. Inte ens sex bemannade månfärder på raken kunde vända världsopinionen. Måntrafiken skapade inte den typ av ”fred …till jorden” som Nixon hoppats på – en amerikansk militär seger. Den ”hemliga planen” fungerade inte.

Lika plötsligt upphörde skytteltrafiken till månen och ännu efter 40 år har ingen bemannad rymdfärd till någon annan himlakropp ägt rum. Vi kämpar vidare med att utveckla tekniken för att kunna landa säkert på Mars. Naturligtvis fortsätter vi med obemannade landare innan det kan bli fråga om någon bemannad rymdfärd.

Trots att vi bara försöker landa farkoster på Mars och trots att atmosfären underlättar landningarna avsevärt, har vi ännu inte utvecklat en säker landningsteknik. Avancerad bromsraketteknik är ett viktigt forskningsområde om vi ska kunna förverkliga drömmen om att landsätta människor på Mars (eller månen).

Den primitiva arten Homo Sapiens fortsätter att kriga på vår planet jorden. En vacker dag eller en mörk natt – kanske vi trots allt måste behärska tekniken att landa på en annan himlakropp med människor. Då är det Mars som gäller. Månen är ingen lämplig miljö att leva i om vi till slut tvingas överge vårt enda hem i universum – Terra Matre – moder jord.

Gubben på månen väntar fortfarande på besök

moon-buggy.gif

Under senare delen av sextiotalet fanns knappast datorer. Vi satt med räknesnurror vid universiteten. I det svenska flygvapnet fanns fortfarande ”flygande tunnan” (Saab 29) kvar. Veteranbilarna saknade nästan all elektronisk utrustning. Vi befann oss på elektronikens tidiga stenålder.

Att halvmanuellt styra en bromsraket som sitter under månlandaren och att under sex månfärder på raken (!) lyckas landa sammanlagt tolv astronauter på månen, det klarar endast Nixon av i sin fantasi. Månlandningarna var och är en gigantisk bluff.

Astronauterna hade ”soppatorsk” på månen. Endast en kort blick på månlandaren ”Eagle” räcker till för att inse detta. Månlandaren som släpptes från moderfarkosten (som cirkulerade runt månen med en fart på cirka 6 000 km/h) måste bromsas till nästan stillastående över månens yta innan den sänks ner och landar. När landaren sedan ska återvända till jorden måste den göra samma färd baklänges. Det fanns helt enkelt inte bränsle på månlandaren för att klara av detta.

Månlandaren vägde cirka 12 gånger mindre än ett Boeingplan modell 747 (tomvikt). Men vid farten 6 000 km/h har landaren ungefär tre gånger mera rörelseenergi än ett Boeingplan som färdas med hastigheten 1 000 km/h! Rörelseenergin beror av hastigheten i kvadrat (6 000 i kvadrat är 36 gånger mera än 1 000 i kvadrat).

Rörelseenergin, som först ska ”bromsas bort” före landningen och sedan tillföras när månlandaren ska dockas med moderskeppet, är sex gånger större än rörelseenergin hos ett Boeingplan i full fart. Tro mig, astronauterna hade ”soppatorsk” på månen – aj, aj, aj!

Månen är pudrad med ett lager damm som bildats vid meteoritnedslag under miljarder år. Kratrar i hela skalan från pyttesmå till jättelika finns över hela månens yta. De äldsta är fyllda med måndamm och de yngsta kratrarna har bara ett tunt lager damm. Hela planeten är full med stenar i alla storlekar – från småsten till stora klippblock.

Hur kan någon enda person tro på att vi törs landa med bemannade farkoster i en sådan miljö – utan att först ha testat tekniken med obemannade landare?

Den superhemliga grupp, som skötte informationen om månlandningarna till massmedia i världen, befann sig på minst ett ljusårs avstånd från närmaste fysiker. I sista stund styrdes månlandaren Eagle litet längre bort vid landningen. Den tilltänkta landningsplatsen visade sig vara en kraterkant. Oj, oj, oj – vilken rysare. Det fanns inte bränsle kvar till landningen mer än några få sekunder när Eagle hade landat i Stillhetens hav.

Denna historiebeskrivning låter spännande – men den är obegripligt naiv. Att sänka ner en månlandare på 14,5 ton i perfekt upprätt ställning på månen med en bromsraket – för över 40 år sedan – var en oerhörd teknisk utmaning. Men att dessutom i sista stund kunna förflytta månlandaren i sidled för att undvika att landa vid en farlig kraterkant – var helt omöjligt.

Att klara av att landa sex gånger i sträck utan problem och till råga på allt även lyckas återvända till jorden alla sex gånger utan incidenter – den tekniken ligger ännu idag flera årtionden framför oss.

Nog måste det ha varit roligt att spela golf på månen och köra omkring i månbilar och skutta omkring i måndammet och samla grus i säckar. Astronauterna måste ha haft många glada stunder. Jag vill inte såra någon människa men sanningen är att dessa shower inte filmades på månen. Månlandningarna är bara månskenshistorier!

Landar man med hjälp av bromsraketer på månen skapas ett dammoln som ingen kan föreställa sig. En yta lika stor som en hel fotbollsplan kommer att blåsas ren. Foton av djupa skoavtryck i måndammet nära landaren är naturligtvis tagna i en studio.

Det är en tragedi för alla inblandade att tvingas leva med månlögnerna. När vi är unga kan vi luras in i vad som helst, men när vi åldras blir vi visare. Låt alla inblandade och deras närmaste anhöriga slippa ifrån galenskaperna.

Armstrongs aska spreds nyss från ett hangarfartyg i havet. Varför stod inte hela USA stilla och firade sin hjälte? Om månlandningarna verkligen var sanna så var detta den största framgången i USA-s tekniska historia – en triumf för hela mänskligheten. Det börjar bli pinsamt – det är för många som känner till sanningen. Det är orsaken till varför inte hela USA iakttog en tyst minut för att hedra sin rymdhjälte.

Situationen har blivit absurd. Den falska informationen om månlandningarna har nått skollitteraturen. Vi måste lära ut sanning och inte lögn i våra skolor. Nu måste folk som känner till sanningen reagera. Den enda förklaringen till att så få träder fram är naturligtvis rädsla. Lögner frodas i en rädd värld. Våra barn måste få andas sanning.

Solen är snäll på jorden men den är brutal på månen

Solen skickar ut elektromagnetisk strålning i alla våglängder från extremt kortvågigt till extremt långvågigt ljus. Där finns gammastålning, röntgenstrålning, ultraviolett ljus, synligt ljus, infrarött ljus och så vidare. Den kastar även ut skurar av laddade partiklar i rymden.

Tack vare jordens magnetfält och atmosfär är vår planet beboelig. I magnetfältet runt jorden fångas huvuddelen av de laddade partiklarna upp och i atmosfären filtreras alla farliga våglängder bort från solljuset – innan snällt och vänligt ljus når ner till markytan där vi lever.

Att låta astronauter promenera omkring i rymddräkter på månen (som både saknar magnetiskt fält och atmosfär) är att leka med döden. Rymdstationer som är specialkonstruerade för att klara bombardemanget av laddade partiklar och som filtrerar bort all livsfarlig strålning från solen är absolut nödvändiga för att kunna vistas någon längre tid på månen.

Det finns många riskfaktorer. Ibland skickas intensiv gammastrålning ut från solen och den kommer utan förvarning. Den kommer med ljusets hastighet. Rymddräkter ger inget skydd. Gammastrålningen steker astronauterna invändigt. De drabbas oundvikligen av cancer – förr eller senare. Ur säkerhetssynpunkt bör ”utomhusvistelse” på månen bara ske i nödfall.

Att skicka ut astronauter som promenerar omkring i måndammet och samlar ihop en massa mångrus – i flera timmar – är att utsätta astronauterna för livsfara. Men detta har naturligtvis inte inträffat. Skytteltrafiken till månen under Nixons presidentperiod är en bluff. Den stora frågan är – hur är det möjligt att tron på månlandningarna fortfarande lever kvar?

Vart tog den lilla månstenen vägen – ingen som vet – ingen som vet

Månstenen

Tidskriften New Scientist listar nio oerhört värdefulla ”skatter” med mycket stort värde för mänskligheten som har gått förlorade genom århundradena. Som nummer tre på listan återfinns president Nixons månstenar. Över 500 månstenar har ”gått upp i rök”.
Stenar från månen, som för första gången i hela vår historia har förts till jorden av människor, är naturligtvis helt ovärderliga.

Personer som vill placera sina förmögenheter på ett säkert sätt betalar astronomiska belopp för sådana ting. Att få äkta månstenar som present kan få vem som helst att känna sig djupt omskakad och oändligt tacksam. Man behöver inte ens vara släkt med någon psykolog för att inse detta.

Aldrig i vår historia har en så exklusiv presentutdelning inträffat

Så snart som astronauterna levererat ”mångruset” till jorden skickade Nixon ut de ovärderliga stenarna till noga utvalda personer och institutioner i hela världen. Inflytelserika politiker och andra viktiga nyckelpersoner i över 130 länder överöstes på kort tid av de extremt värdefulla presenterna.

Astronauter åkte världen runt på välgörenhetsturneer och andra viktiga tillställningar för att sprida de otroliga gåvorna. Den grupp på NASA som höll i trådarna för mån-projektet visade en så storslagen vänlighet att världen häpnade. En så exklusiv presentutdelning har aldrig tidigare ägt rum i hela vår historia.

Nixon var storbelåten. Han var säker på att hans välgörenhetskampanj skulle försvaga världsopinionen mot USAs krig i Vietnam. Detta var en viktig del av den ”hemliga planen” – den plan som utarbetades av den amerikanska militära ledningen i samarbete med Nixon. Men snart skulle det dyka upp problem.

Den falska månstenen

Månstenar

Historien om den falska månstenen härrör från nationalmuseet Rijksmuseum i Amsterdam. Museet fick ärva en månsten från premiärminister William Drees dödsbo. Drees hade fått månstenen i gåva av den amerikanska ambassadören William Middendorf, som i sin tur hade fått stenen från USAs utrikesdepartement. Detta var en gåva på absolut högsta nivå.

Månstenen på Hollands nationalmuseum hade plockats av amerikanska astronauter under den första månfärden 1969. Tre astronauter från denna rymdresa Neil Armstrong, Michael Collins och Edwin ”Buzz” Aldrin, besökte Holland under välgörenhetsturnén ”Giant Leap” bara några månader efter deras fantastiska rymdfärd. Vid detta tillfälle överlämnades den otroliga gåvan. En exklusiv plakett med astronauternas namnteckningar medföljde.

Efter tips från en rymdexpert såddes misstankar om att stenen inte var äkta. Forskare vid ett universitet i Amsterdam kunde på en halvtimme konstatera att stenen under inga omständigheter kunde komma från månen. Det sjuka i historien var att ”stenen” inte ens var en sten utan en förstenad träbit. Träd växer inte på månen. Att det inte uttryckligen stod på astronauternas signerade plakett att stenen kom från månen – dög inte som bortförklaring. Det blev skandal.

Den stora uppstädningen 

Vem som helst som får ett föremål som är hundra gånger mera värt än guld är naturligtvis rädd om det. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att förstå att det är något skumt om massor av sådana oerhört exklusiva presenter bara försvinner i tomma intet.

2002 avslöjades personer som var anställda vid Nasa (!) när de försökte stjäla månstenar. En stensamlare hade fattat misstankar mot dessa personer och larmade polisen. Den pinsamma historien kom ut till pressen.

Enligt amerikanska FBI försökte dessa personer sälja månstenar via en sajt för stensamlare i belgiska Antwerpen. Så galna ”tjuvar” som öppet annonserar i en sajt att de säljer månstenar har aldrig fötts på vår planet. De anställda på NASA var nog inga vanliga tjuvar. Åker man fast när man försöker städa bort falska månstenar från marknaden, måste man spela tjuv om man blir tagen på bar gärning. Så går det till.

Massor av falska månstenar har alldeles uppenbart städats bort. Det finns absolut inga andra förklaringar till varför så oerhört många ”månstenar” har försvunnit från jordens yta.

Vi har under årens lopp funnit många meteorer som med stor sannolikhet kommer från månen. Hela månens yta är pepprad av meteoritnedslag och då och då har sten från månen slungats ut i rymden. Flera sådana äkta månstenar har slagit ner på vår jord. Mig veterligen har inte en enda riktig meteor från månen försvunnit.

Stenar från månen är mycket gamla

Månstenar två

Vår egen måne bildades efter en våldsam kollision mellan vår tidiga jord och en annan liten planet som vi gett namnet Theia.

Theias massa var troligen bara en tiondel av jordens men kollisionen var förödande. Det har länge diskuterats om hur stor det av månens massa som kommer från vår tidiga jord och hur stor del som kommer från Theia. Undersökningar av meteorer som kommer från månen, visar en slående likhet mellan stenmaterial från månen och stenmaterial från jorden. Det tyder på att jordens mantel utgör huvuddelen av det material som så småningom bildade månen.

Mycket gamla bergarter på jorden är slående likt stenmaterial från månen. Studier av vissa grundämnen som syre och titan hos meteorer från månen visar nästan identiska egenskaper med jordiska bergarter. Att skilja äkta månstenar från jordstenar är därför inte enkelt.

William Hartmann, som är en av upphovsmännen till teorin om månens bildande – kollisionsteorin – skriver ”the isotope ratios of chemicals in earth and moon seem to be virtually the same …”. På enkel svenska betyder det att månsten och jordsten är nästan samma sak. Men hittar vi minsta spår av organiskt material i stenen kommer den garanterat inte från månen. Dyrgripen på nationalmuseet i Amsterdam var förstenat organiskt material – trä.

Egentligen är det en enda sak som vi borde bekymra oss för. Hur kan det komma sig att en så heltokig historia som månlandningarna har blivit allmänt accepterad i hela västvärlden? Varför väljer tusentals forskare som vet – tystnad? Varför skriver bara några få vetenskapsmän att månlandningarna var det kalla krigets äventyr?
Varför talar de inte i klartext?

Det är den förbannade rädslan som förklarar vårt fega beteende. Diktatur och lögn frodas i en rädd värld. Om vi vill leva i ett andligt fängelse ska vi vara tysta – men vill vi det? Det är oerhört viktigt att så många som möjligt rätar upp sig moraliskt och står upp för sanningen. Ju snabbare vi får städa bort lögnen – desto bättre mår vi alla.

Precis allt har grävts fram om president Nixon. Han var en fulländad notorisk lögnare. Men hans största lögn – månlandningarna – återstår att avslöja.

Jag hoppas att jag hjälpt sanningen en bit på vägen. Månlandningarna var ett desperat försök av den amerikanska krigsmakten att vända den växande världsopinionen mot USAs krig i Vietnam – det är sanningen – ”the truth and nothing but the truth”. The man on the moon has always been alone!

Några korta frågor och svar

1: Vi har gjort många rymdpromenader utanför rymdstationen ISS. Är det verkligen så farligt att vistas på månens yta i rymddräkt?

SVAR: För att slippa onödiga rymdpromenader har ISS utrustats med flera robotarmar. Man vill undvika att exponera astronauterna för den farliga strålningen från solen. ISS färdas runt jorden på låg höjd och skyddas därför effektivt av jordens magnetfält. Nästan hela paketet av laddade partiklar från solen fångas in av jordens magnetfält. Det är mycket större strålningsrisker på månen än vid ISS eftersom månen saknar magnetfält. Solens intensitet varierar cykliskt i 12-åriga ”solfläckscykler”. Alla påstådda landningar på månen 1969 – 1972 ägde rum under ett solmaximum. Då är solen extra farlig. Tack och lov att månbesöken bara var fejk.

2: Har inte ryssarna också landat på månen?

SVAR: Ingen människa – varken amerikan eller ryss – har varit på månen. Det första mänskliga besöket på månen äger gissningsvis rum 2035 – 2045. Detta historiska besök organiseras sannolikt av Kina och Ryssland gemensamt. Ingen vet säkert.

3: Ändras maktbalansen även i rymden?

SVAR: Människans rymdäventyr kostar stora pengar. USAs ekonomi är på väg mot en avgrund. Handelsbalansunderskottet har bitit sig fast på en astronomisk nivå. Den nationella skulden skenar. Pensionsåtagandena är groteska. Den sista militära supermakten USA är på väg mot ekonomisk ruin. Rymdstationen ISS framtida öde är ovisst. Omkring år 2020 går ISS i pension. Det är mycket som talar för att Kina och Ryssland kommer att inleda ett rymdsamarbete. Historien har bäddat för denna utveckling. Nästa rymdstation – efter ISS – kommer sannolikt att bli kinesisk eller rysk-kinesisk. Makten i rymden förskjuts mot öster.

4: Har ingen människa färdats långt ut i rymden?

SVAR: Jordens magnetfält fångar in flödet av laddade partiklar från solen. I ett inre och ett yttre bälte runt jorden koncentreras dessa partiklar. De infångade partiklarna snurrar runt i banor och studsar mot de magnetiska polerna på jorden. Detta skapar norrsken. Ingen människa har färdats genom dessa farliga strålningsbälten. Att utveckla säkra rymdfarkoster som kan transportera människor långt ut i rymden – genom dessa strålningsbälten – är nödvändigt om vi ska kunna skicka bemannade farkoster till Mars eller månen.

5: Är alla månstenspresenter falska?

SVAR: Det är fullt möjligt att någon äkta meteor från månen har krossats och att små bitar har blivit till presenter. Det finns massor av runda genomskinliga plastbollar med ett litet gruskorn i mitten, som gavs bort under Nixon-perioden. Dessa ”månstenar” vägde som regel mindre än ett gram. Det var många som skulle få de ovärderliga månpresenterna i gåva och då kunde man inte ge bort för stora stenar. Hela kampanjen med månpresenterna var en gigantisk politisk mutskandal vars syfte var att dämpa världsopinionen mot USAs krig i Vietnam.

6: Om månlandningarna verkligen var en bluff – hur länge dröjer det innan detta avslöjas?

SVAR: Jag personligen kan inte förstå hur man tänker, om man tror att lögnen ska hålla i längden. Varför inte öppet erkänna att det var ett resultat av det kalla kriget – en psykologisk krigföring? Det är många personer som kommer att känna sig avklädda när den falska historien avslöjas. Sanningen är på väg. Ingenting kan hindra detta. Vanliga människor har ingenting att skämmas för. Utan nödvändiga fysikaliska kunskaper är det svårt att förstå. Men det är många forskare som kände till sanningen – men som valde tystnad. Detta är mycket sorgligt. För alla som medvetet ljög – och det är många – är sanningen ett stort hot.

7: Varför har ingen avslöjat bluffen tidigare?

SVAR: Det pågår ett rent informationskrig på nätet. Massor av experter av alla slag har för-sökt berätta sanningen, men informationen drunknar i falsk information. Tusentals forskare i världen VET att vi ännu inte behärskar tekniken att landsätta människor på någon an-nan himlakropp i vårt solsystem och vi blir snabbt fler och fler. Våra barnbarn kommer att tro att vi var ”bakom flötet” när vi lät oss luras så grundligt av dessa fejkade månlandningar.

DET ÄR MYCKET HISTORIA SOM MÅSTE SKRIVAS OM

De två imperiebyggande supermakterna som har dominerat efter andra världskriget – USA och Sovjetunionen – delade på Tysklands bästa rakettekniker och den tyska krigsindustrins bästa ingenjörer. Bägge eftersträvade världsdominans. Helt olika historieskrivningar växte fram, men båda var fjärran från sanningen. Bägge supermakternas brottsregister är digert.

Att testa kärnvapen över riktiga städer ansågs av den amerikanska krigsmakten som nödvändigt. Albert Einstein vädjade till den amerikanska presidenten att inte göra detta fatala misstag, men sorgligt nog bestämde militären. Det räckte inte med en enda stad.

Man måste vara absolut säker på hur det nya massförstörelsevapnet fungerade. Därför testades vapnet både i Hiroshima och Nagasaki. Städerna var fulla av barn, kvinnor och åldringar. De saknade helt militär betydelse. I Sovjetunionen testades vapnet senare direkt på hemmaplan i glesbebyggda områden. Under Stalinperioden var detta vansinne möjligt.

Nu har (före detta) Sovjetunionens historia börjat skrivas om. Många ohyggliga sanningar har grävts fram om det vanvett som präglade stalinperioden. Alla stater som var med i unionen har genomgått liknande processer. Historieböckernas lögner i öst har börjat suddas ut.

Sanningens reningsprocess är på väg även i västvärlden. Den sista militära supermakten USA sjunger nu sin svanesång. Hela västvärldens illusion om att USA var det goda och Sovjetunionen det onda var genomfalsk. Ingen av supermakterna var god, eftersom deras mål var dominans i världen. Frihet och demokrati har härskarna alltid sagt sig kriga för, men sanningen är att alla imperier eftersträvat både ekonomiskt, politiskt och militärt världsherravälde.

Sanningen tränger sig nu på från alla håll och kanter. Mängder av historieförfalskningar kommer snart att genomskådas. Extremt smärtsamma sanningar kommer att skaka om oss rejält.

* Flera hundra tusen vietnameser skadades eller dog av biologiska och kemiska vapen som USA använde under Vietnamkriget. Detta är helt ofattbart men det är sant! Endast en proteströst hördes från västvärldens ledande politiker – ”satans mördare” – det var Olof Palmes ord.

* I vissa städer i Irak föds över hälften av barnen med genetiska defekter. USA har återigen använt kemiska vapen. Västvärldens ledare är denna gång kompakt tysta – inte en kritisk röst!

* En annan extremt obehaglig sanning är att det var västvärlden som försåg Saddam Husseins regim med gasstridsmedel. Kemikalierna som användes för tillverkningen av stridsgaserna var levererade från länder i Västeuropa – så barbariskt sjukt. Fredspristagaren Desmund Toto vill att Tony Blair och George Bush ska ställas inför internationella brottmålsdomstolen i Haag. Bägge ljög hela världen rakt i ögonen. De enda massförstörelsevapen som påträffades i Irak var levererade av väst – det är den otroliga sanningen.

* Vi slår av alla mentala kontakter inför det mest skrämmande av alla skeenden. De fossila bränslena är på väg att överhetta hela vår boplanet. Kina och USA släpper tillsammans ut hälften av den koldioxid som nu hotar hela jordens klimat. Militär och ekonomisk makt vilar på fossila bränslen. Mänskligheten sitter fast i en krigarkultur som förstör hela vår värld.

* Till och med vår rymdhistoria måste skrivas om. Vårt jordiska ljugande har spritt sig till månen. Alla vill leva i en värld av sanning. Det är dags att vakna ur vår mentala djupsömn.

EN RYMDFÄRD

I mitt förra liv reste jag ofta i Vintergatan för att studera hur liv hade utvecklats på olika planeter. Höjdpunkterna var alltid de gånger vi upptäckte någon form av intelligent varelse, som lärt sig förstå vetenskap och utveckla teknik. Detta hände sällan. Vi hade alltid med oss noggrann dokumentation från tidigare expeditioner, vart vi än reste.

En plats i vintergatan som vi en gång skulle besöka hade våra förfäder besökt en miljon år tidigare. På planeten Tellus fanns gott om vatten och rikligt med syre i atmosfären. Vid det förra besöket vandrade ryggradsdjur på land och haven var fulla med liv. Men vi var mest intresserade av några apor som klättrade i träd – apor vars hjärna efter födseln kunde bli större än hjärnan var vid födseln.

En fantastisk händelse.

När vi närmade oss planeten satte vi på rymdskeppets skanner, som letade igenom alla tänkbara elektromagnetiska våglängder. Till vår ofattbara lycka pågick kommunikation inom ett flertal våglängdsområden, vilken enastående lyckträff. Någon eller några av djurarterna hade gjort ett tekniskt genombrott. Vår rymdstation kontrollerade om månen runt Tellus var orörd. Primitivt rymdskrot från den planet vi just skulle undersöka fanns redan på månens yta men inga spår efter några varelser syntes till. Vi beslöt oss för att landa.

Dags för analys av kommunikationen på planeten.
· Kärnvapen finns utplacerade runt hela planeten.
· Krig om oljetillgångar i mellanöstern skapar massdöd och fördrivning av folk.
· Etniska och religiösa konflikter är spridda över hela planeten.
· Planetens atmosfär förändras så att många olika livsformer är på väg att utrotas.

Informationen kom som en chock för rymdbesättningen. Vart är den varelse som gett sig namnet Homo Sapiens på väg? Rymdskeppets trendanalysator kopplades in. Kanske konflikterna trots allt är på väg att minska? Svaret var om möjligt ännu mera skrämmande.
· Rasmotsättningar och religiösa konflikter ökar snabbt.
· Narkotikamissbruk, kriminalitet och terror ökar snabbt.
· Föroreningar av land, vatten och atmosfär ökar snabbt.

Analysatorn sammanfattade: Farlig nivå, åtgärder måste vidtas. Homo Sapiens hotar hela planetens organiska liv. Rymdskeppets huvuddator kopplades in och innehållet i samtliga databaser på planeten Tellus matades in för åtgärdsanalys. Vi höll andan. Datorns svar blev en glad överraskning: Inga åtgärder behöver vidtas. Det är alltid sorgligt att tvingas likvidera vissa djurarter, som hotar att förstöra en livsmiljö. Datorns besked gladde oss därför mycket.

Kvinnan har en historisk mission

De trädklättrande aporna hade utvecklat en mycket stark revirinstinkt. Denna instinkt har under många miljoner år varit avgörande för flockens överlevnad. Evolutionen har premierat ett mycket starkt revirhävdande manligt könshormon. Homo Sapiens testosteron är inte optimerat för fredlig konfliktlösning. De historiska bevisen var överväldigande.

Genom det naturliga urvalet har kvinnan fått just de egenskaper som är avgörande för artens överlevnad. Kvinnan är rädd om livet och rädd om naturen som ger familjen mat. Det kvinnliga könshormonet östrogen är räddningen för livet på Tellus och för Homo Sapiens framtid.

Så var denna feministiska rymdsaga slut. (OBS: Sagan är Science Fiction – inte verklighet!)

Om att inte vara godtrogen

Någon kanske undrar hur somliga kan påstå att månlandningen var en bluff, och det med all rätt : för hur kan det vara en bluff? Våra ledare påstår ju att månlandningen verkligen ägde rum … så då måste det ju även vara på detta vis? Att tro gott om våra ledare — d.v.s. personer som vi inte känner! — är att vara godtrogen. Att bara tro gott om någon är ofta att vara godtrogen, något som är ett tecken på att vara neddummad. Vi behöver inse att de enda vi kan och bör lita på är oss själva samt dem som förtjänat vårt förtroende — d.v.s. INTE våra ledare och andra företrädare från etablissemanget, eftersom vi vet att dessa ljuger till oss mer eller mindre non-stop.

När det nu gäller själva månlandningen så håller jag mig alltjämt öppen i frågan. Jag hoppas att det inte är en bluff, men bevisen mot att Neil Armstrong satte sin fot där är överväldigande. Det handlar i huvudsak om osannolikhet. Det är nämligen helt osannolikt att USA redan på 60 talet hade den teknik som krävdes för att utföra detta ytterst riskabla företag. Mellan 1969 och 1972 så lyckades hela sex rymdfarkoster landa där, och samtliga astronauter tog sig sedan även helskinnade tillbaka igen. Det hela är totalt osannolikt. Att man inte varit där sedan dess gör ju inte precis saken trovärdigare?

Alla som läser detta inlägg och nu anser att jag är galen borde fråga sig själva om de har spenderat några timmar på nätet för att själva kolla upp saken. Det troliga svaret är så klart att 99 procent av alla som skrattar åt mig inte har orkat kolla upp någonting. De är alltså övertygade om att jag har fel om något som de själva inte vet någonting om! Dessa figurer är totalt godtrogna samt totalt neddummade fåntrattar, s.k. NF, för de litar förbehållslöst på ledare som ljuger till oss alla varje gång de öppnar sina stora lögnaktiga munnar.

Mitt råd till er, kära läsare, är helt enkelt att kolla upp allting själva. För hur kan du ha en åsikt om något som du inte själv har kontrollerat? Lita inte på någon är mitt råd. Lögnerna som vi har gått på är snudd på ofattbara. Och kostnaderna för oss alla — för att ha blivit grundlurade av pudlarna! — är ofantliga. Vi håller nu t.ex. på att förlora vårt eget älskade hemland till en internationell bankelit av gangsters tusen gånger värre än något som någonsin skildrats i en amerikansk gangsterfilm! Vi har blivit totalt förda bakom ljuset av våra egna pudlar! Vi behöver sluta vara så förbannat godtrogna och istället börja tänka efter själva. Och vi bör göra detta omedelbart. För det är ont om tid.

Månlandningsbluffen

Buzzmoon

Idag så är det alltså 40 år på dagen sedan man inte landade på månen. Stort grattis till alla neddummade fåntrattar som gått på den här kanske största av alla bluffar som vi människor gått på. Att diskutera saken med etablissemangets hjärntvättade medlöpare och andra som följer i deras fotspår är helt meningslöst. I slutändan så handlar det nämligen om att använda det sunda förnuftet samt vara beredd att acceptera det fasansfulla att NASA är inte den godhjärtade organisation den utger sig för att vara – något som blir lättare att inse om vi inser att NASA är ett verktyg för USAs försvarsmakt.

För den som vill fördjupa sig i ämnet så finns allt på nätet, så det är bara att leta runt lite på You Tube. För den som inte vill fördjupa sig i ämnet utan istället förbli en neddummad fåntratt så är naturligtvis även det helt ok. Har fö övrigt placerat inlägget i kategorin Nöje och inte i kategorin Vetenskap: det kändes passande.

Månlandningsbluffen firar 40 års jubileum

apollo 11

Råkade precis se att det snart är dags för ett jubileum för de tre skojarna på bilden. Tydligen lär de han landat på månen den 20 juli 1969. Hahaha.

Hur de lyckades ta sig dit är det ingen som vet. För rymdfarkosten de befann sig i cirklade nämligen runt Jorden — samtidigt som de tre skojarna befann sig på månen! De befann sig alltså på två platser samtidigt! Men de tre har trots det under fyrtio års tid glada i hågen berättat för oss alla om hur häftigt det var att åka ända till månen.

Att de tre astronauterna dessutom är amerikanska officerare, som blint lyder order i alla lägen, och därför inte behöver tala sanning, tycks ingen bry sig om. För folk har fått för sig att NASA är en godhjärtad organisation som tillhör hela världen, fast den bevisligen är ett organ för USAs försvarsmakt.

Men stort grattis till er i alla fall. Och ha nu en underbar dag på måndag. Vilken passande dag att fira jubileum på förresten — månens dag! Synd bara att ni aldrig var där. Men vänta lite nu … man ser ju faktiskt månen bakom er! Kanske var ni där ändå? Men behöver man inte ha hjälmen på i rymden?