Etikettarkiv: Sjukdom

Hjärtbyte: rätt eller fel? *

För en tid sedan så läste jag om den dödligt sjuka 13 åriga engelska skolflickan Hannah Jones, som väljer att dö hellre än att byta hjärta! Hannah har haft leukemi sedan 5 årsåldern, och alla de starka mediciner hon pumpats full av har nu tyvärr förstört hennes ömtåliga lilla barnahjärta. Enda utvägen för henne är — enligt ”experterna” — att genomgå en hjärtbytesoperation.

Men hör och häpna, den modiga flickan tackar nej till detta ”sista halmstrå” och väljer istället att leva ut den tid hon har kvar tillsammans med sin älskade familj. Detta avslag på fortsatt läkarexperimentering … jag menar förstås läkarbehandling … har inte tagits emot med glada miner av etablissemanget: man har tom övervägt att TVINGA flickebarnet att byta hjärta MOT SIN VILJA! Hur det nu skulle gå till? Hade man tänkt arrestera 13 åringen och sedan med poliseskort köra henne till slakthuset … jag menar förstås sjukhuset?

Att dagens läkare kan hjälpa människor i nöd — tex vid benbrott och annat — är ett välkänt faktum, men att de emellanåt inte är annat än inkompetenta slaktare är det dock inte lika många som känner till. Men så är det. Tyvärr. Dagens läkare arbetar nämligen — de flesta utan sin egen vetskap — för de stora läkemedelsföretagen.

Alla som kritiserar de accepterade och traditionella behandlingmetoderna blir av den anledningen inte långvariga inom yrket. Och det värsta av allt är att kritisera nya dyrbara mediciner, vilka kan ha tagit flera år att ta fram, ofta till enorma kostnader. Ett annat närmast numera tabubelagt ämne är allt som rör organbyten, och då speciellt när det gäller hjärtan.

Problemet med hjärtbyten är som vi alla vet att hjärtat helst skall tas från en levande människokropp — EN KROPP SOM DÅ DÖR! — något som många tycker känns olustigt, mig själv inkluderad. Man tar alltså ett människoliv för att låta någon annan leva!

 

Man behöver inte vara en lagvrängare för att inse att detta är moraliskt fel. Jag är mao emot alla former av organbyten där ”donatorn” (som ofta inte ens har tillfrågats) dör. Vi behöver inse att så länge som en människokropp lever så är själen närvarande, eftersom en kropp inte kan leva utan sin själ.

 

Nu tror jag inte att detta faktum var orsaken till modiga lilla Hannahs beslut; istället så handlade det, vad jag förstår, enbart om att hon var trött på alla operationer — något vi kan förstå, eftersom alla dessa ”experter” inte har hjälpt henne ett endaste dyft. ”Experterna” har istället gjort henne sämre. Mycket sämre tom. Det hade med facit i hand antagligen varit bättre om man lämnat flickan i fred helt och hållet?

 

Som tur är har man nu valt att dra sig tillbaka (för mycket negativ publicitet, kan tänka?) och ge Hannah lite lugn och ro, något hon, detta arma stackars barn, så väl förtjänar…

Den nya Engelska sjukan *

Hörde på nyheterna för en tid sedan om någon som knivdödats på en av Londons gator. Visst är det trist, men folk blir faktiskt knivdödade över hela världen varje dag. Varför ska ett knivmord som händer i England omnämnas i våra nyhetssändningar? Har vi inte tillräckligt med elände själva att rapportera om? Vi har ju nästan 20000 hemlösa som vandrar omkring på våra gator, och ett sådant skandalöst faktum borde det rapporteras om varje dag — så att politikerna blir tvungna att göra något åt saken.

 

Men nej, istället för att göra sitt jobb så väljer man på nyhetsredaktionerna (på vems order?) att läsa på nätet om vad man diskuterar i London. Varför just London? Varför inte läsa om vad som händer i Paris, eller Berlin, eller Rom, eller Madrid, eller någon annan storstad? Jag slår vad om att någon blev knivdödad i en av de städerna också häromdagen?

 

Svaret på gåtan är att vi här i Sverige, och det flesta andra Nordeuropeiska länder, är sjuka. Vi lider av en djup psykos kallad ”Englands-fascination”. Vi vet allt om vad engelsmännen pysslar med, men de — och det kan komma som en överraskning för många av er — vet inget om oss. De är nämligen totalt ointresserade av allt som händer här.

 

Endast ett par gånger om året omnämns Sverige i en engelsk nyhetssändning. Och då har det hänt någonting viktigt här, eller åtminstone något intressant: som tex att en engelsman har fått ett nobelpris. Men inte ens det är en särskilt stor nyhet. Att Doris Lessing fick priset härom året gick den stora allmänheten förbi. Inte ens författarinnan själv var särskilt glad. Engelsmännen har vidare ingen som helst aning om vad vår statsminister heter.

 

Att vi har en kung kanske någon känner till, men vad han heter eller hur han ser ut vet enbart de engelsmän som är intresserade av sitt eget kungahus och kan ha råkat se en gammal bild, i någon dammig gammal bok, på prins Charles och vår egen kung. Så vad jag försöker säga är följande: om någon skulle bli skjuten i centrala Stockholm så hade ingen rapport om saken skett i London. Inte ens om 2 eller 3 personer hade blivit skjutna hade man omnämnt det hela, såvida man inte hade total nyhetstorka just den dagen.

 

Handen på hjärtat: Vi vet alla om att vi lider av den här sjukdomen. Vi vet också vad vi måste göra för att bli friska igen. Vi behöver bara vända bort blicken från öriket och dess interna små problem. Det är inte så lätt som det låter, eftersom den engelska kulturen har omringat oss på alla sidor — även i vårt eget hemland, via TV, film, musik osv. Det ruskiga är att engelsk kultur bara kan existera här hos oss på bekostnad av vår egen svenska kultur.

 

Vi har således insjuknat i den nya ”Engelska sjukan”. Men vi vet inte varför vi har blivit sjuka, och vad som ligger bakom sjukdomen, eller vad den kommer att leda till om vi inte får hjälp. Kanske berättar jag det för er, kära läsare, en vacker dag. I vilket fall som helst så är vi här — i Sverige idag —- i akut behov av terapi och/eller medicin. När det gäller medicin rekomenderas svenskt öl eller franskt rödvin, och absolut inget från läkemedelsindustrin, eller något från England.